Medan de andra i sällskapet gick in dröjde sonen och jag oss kvar ute i den behagliga sommarkvällen fram till strax innan nio, då vi med erfarenhet från förr visste att bandet nog vevade igång introlåten Doctor, Doctor vid klockan nio. Visst stämde det, och med första låten Moonchild var det plattan i mattan i närmare två timmar. Iron Maiden är alltid klanderfria i sitt agerande och konserterna känns alltid korta då de är konstant underhållande och tiden går så fort. För egen del var de för livekonserter ovanliga valen The Prisoner och Afraid Too Shoot Strangers två av kvällens absoluta höjdpunkter tillsammans med Phantom Of The Opera och en för kvällen ovanligt inspirerad The Trooper. Jag undrar bara var Hallowed Be Thy Name tog vägen, avsakanden av denna ska ju enligt mannens egen utsago betyda hans avhopp från bandet, något ingen förstås tror på egentligen.
Fear Of The Dark avslutade i alla fall första delen av konserten, innan bandet lämnade scenen för en säkerligen välbehövlig andhämtning och vätskepåfyllning. Extranumren inleddes med magiska och klassiska Churchills Speech. Efterföljande treklövern Aces High, The Evil That Men Do och Running Free blev så att säga grädden på moset och en närmast perfekt avslutning på ännu en briljant insats från ett av de mest kompletta hårdrocksbanden världen sett. Stora ord, men i mitt tycke helt sanna.
Man måste dock göra något åt det erbarmeliga ljudet inne på Friends Arena. Nu har man byggt en sagolik byggnad som imponerar på många sätt, men om den nu är till stor del konstruerad med tanke på konserter som det är sagt, så duger inte detta. Synd på en annars briljant och felfri konsert från ett band som alltid levererar och imponerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar