Tyngre blir det inte

En av den moderna hårdrockens absoluta grundpelare vars fundament står som bas för all metal som vi känner den släppte sitt nya album nyligen. Lika oväntat som att Black Sabbath skulle ge ut en skiva med helt nyskrivet material är det faktum att 13 lätt kvalar in på toplistan över årets album så här långt.

Kvalitetsfaktorn är förvånande hög och Tony Iommi mejslar fram onda riff som om domedagen vore nära. Jag tvekar inte utnämna plattan till den bästa som bandets Ozzy-sättning gjort sedan Sabbath Bloody Sabbath, och den klår exempelvis den senare släppta Sabotage.

Den gode gamängen Ozzy Osbourne verkar ha fått ordning på såväl privatliv och stämband vilket resulterar i att sjunger bättre än på länge. Låtar som end Of The Beginning och God Is Dead kvalar lätt in som moderna klassiker och bör njutbart kunna blandas med riktiga klassiker på valfri konsertarena.

Jag håller plattorna med Ronnie James Dio oerhört högt och anser - vilket är att svära i rättrogna Sabbathfans kyrka - att Heaven And Hell och Mob Rules är två av Black Sabbaths mästerverk, men tvivelsutan är värdigheten och tyngden monumental när Ozzy är tillbaka. Synd bara att de inte gjort upp med Bill Ward, som saknas för att det ska bli en fullständig återförening. Rage Against The Machines skinnpiskare Brad Wilk gör dock jobbet med den äran.

Herrar Iommi, Butler och Osbourne verkar ha mycket torrt krut kvar. Återstår att se huruvida det här blir Black Sabbaths svanesång vilket i så fall vore tragiskt och alldeles för tidigt.

Förresten, på tal om Rage Against The Machine, det vore väl på tiden att de kom en sväng hit för lite konserter tycker jag.