Tredje dagen inleddes med en lite udda konserupplevelse. Radiokanalen Rockklassiker hade en egen scen på festivalen där en del mindre kända band uppträdde. Nu hade man samlat ihop ett gäng musiker och annat löst folk för att lira lite schyssta covers. Kanalen har som bekant en anställd vid namn Ian Haugland så trumstolen var så att säga redan tingad. I övrigt märktes bland annat Pontus Norgren och Joakim Cans från Hammerfall, Mic Micaeli från Europe och Tone Norum. Hyfsat orepat får man verkligen säga att det var en underhållande spelning. Den gamle kioskkändisen Heavy underhöll också med roande mellansnack. Covers av bland annat Thin Lizzy och AC/DC är heller aldrig fel. Oförargligt och en roande start på dagen.
Nästa akt som skulle ses uppträdde på samma scen någon timme senare. Svenska Bloodbound var något vi sett fram mot länge, framför allt på grund av deras sångare Patrik Johansson. Denne sympatiske person besitter en röst som många större band skulle kunna döda för att ha med i sättningen. Patrik sjunger även i den högoktaniga akten Dawn Of Silence, som i mina öron är ännu bättre än Bloodbound. Jag hade äran att träffa dem för en intervju och en artikel som jag skrev för ett webzine häromåret och trevligare personer är svårt att finna.
Nåväl, melodiös hårdrock av ädelt märke stod på programmet och vi hade en trivsam stund framför Rockklassiker Stage och det var synd att inte fler var och tittade. Konkurrensen från Quireboys var måhända för stor. Efter konserten var vi framme och växlade några ord med Patrik och tog några bilder.
Betyg: +++
Vätskepåfyllning och dags att gå in för slutspurten på en formidabel festival. Några av Thin Lizzys kvarvarande medlemmar, med gitarristen Scott Gorham i spetsen, har flackat runt under sagda namn några år och jag har tyckt att det har varit lite osmakligt. Nu när man släpper en ny platta har man insett att ett nytt namn är nödvändigt. Entré Black Star Riders. Bra mycket klädsammare, tycker jag. Deras gig på Sweden Stage var småtrevligt med en blandning av låtar från nya skivan samt ett stort antal Lizzy-låtar. Nye sångaren Ricky Warvick har en röst snarlik hädangångne Phil Lynott så det fungerar på något vis, och tvivelsutan ger Scott Gorham ett visst berättigande till bandets existens. Dock blir slutbetyget en smula ljummet för i ärlighetens namn så når det nya materialet inte halvvägs till vad maestro Lynott skapade innan sin alltför tidiga bortgång.
Betyg: ++
Innan BSR avslutat begav jag mig snabbt till Rock Stage strax bredvid för att avnjuta ett av de band jag sett fram mot mest. Tyska Accept med sin amerikanske sångare Mark Tornillo har sedan denne kommit med i bandet släppt två av sina bästa skivor i karriären. Lägg därtill den låtskatt man besitter och det faktum att Tornillo är snarlik gamle gode Udo Dirkschneider med sina taggtrådsförsedda stämband förstår ni att det var stor förväntan på deras spelning. Och de levererade sannerligen. Från första riff tills jag kände mig tvungen att smyga bort mot Festival Stage för att komma nära scenen för Rush-konserten var det tysk precision, taktfasta körer i refrängerna och precis den blandning av nytt och gammalt jag hade önskat mig. Titelspåret Stalingrad från senaste plattan är en modern klassiker redan och ingen rättrogen metalhead kan väl motstå Fast As A Shark. Enda missen, och det var inte Accepts fel, var som sagt att vi fick smyga oss iväg någon kvart innan giget var slut för nu gällde det att komma lika nära stora scenen som vi hade gjort på KISS och Europe.
Betyg: ++++
Att klientelet på Rush är mer moget än på de andra headline-banden blev ganska tydligt då vi relativt enkelt kom långt fram några meter från där Geddy Lee skulle stå. Framför allt Europes spelning var smått kaotisk på grund av inspelningen de gjorde.
Jag har sett Rush tre gånger och varje gång blir man golvad av den perfektion och bländande fulländning som kännetecknar dessa sympatiska kanadensare. De gjorde det inte heller lätt för sig denna gång då man spelade en hel del lite mer okänt material. Bland annat bjöd man på ett koppel låtar från senaste skivan Clockwork Angels och till sin hjälp på scenen hade man då en åtta personers stråksektion. När man sedan släppte loss fullständigt i de instrumentala YYZ och 2112 var det verkligen som en demonstration till övriga musiker som uppträtt under dessa tre dagar att åka hem och öva. Helt galet och sanslöst underhållande. Bandets humor är också vida känd, vilket visade sig i de olika små filmer som spelades upp innan, under och efter konserten. Dekoren var fascinerande med fungerande popcornmaskiner och roterande dubbla trumset. Neil Peart har alltid varit min favorit bland skinnpiskare och inget ändrade på den uppfattningen en kväll som denna.
Det som gör att betyget ändå inte blir fullt är den alltför uppskruvade basen som slog igenom alldeles för mycket. Ser man till bandets prestation är det förstås full pott.
Betyg: ++++½
Det kändes som att Paradise Lost, och i viss mån Avantasia, blev inbjudna med armbågen då skulle gå på efter headlinande Rush. Avantasia fick i alla fall den stora Rock Stage medan Paradise Lost skuffades undan till Sweden Stage som ligger betydligt mer avsides och utan all den kringbelysning och kommers som finns på centrala området. Nu är ju dessa deppiga britter kanske skapta för att spela i sådana förhållanden, men jag tyckte mig ändå märka en viss irritation över situationen från Chris Holmes när han pratade mellan låtarna. Hur som helst, det här var ännu ett band jag sett fram mot mycket och de levererade de också. Gotisk tyngd kryddad med snygga melodier och ett svårmod som korsbefruktades med svart ironi och humor i Holmes olika kommentarer. Att kunna mixa ihop så svarta undergångsbetraktelser med gnistrande ackordsslingor är svårbemästrat men Paradise Lost är genrens obestridliga mästare. Att de manglade iväg min personliga favorit Forever Failure från mästerliga Draconian Times liksom nyare material som Solitary One från senaste given Tragic Idol visar bredden hos ett band som inom en snäv genre lyckats ta ut svängarna utan att tappa fokus.
Betyg: ++++
Ja, då var tre suveräna dagar över och det är bara att ladda om för tre nya på Bråvalla Festival om ett par veckor. Inte klagar jag över någon festivaldöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar