Sweden Rock Festival torsdag

Vi anlände till festivalområdet strax innan allt drog igång för att hinna hämta ut våra armband. Det var sjukt varmt och vi insåg snart att våra t-shirts var för varma. Några snabba inköp senare var vi ekiperade i tjusiga bandlogolinnen. Dags att gå in således.
Jag hade sett fram mot att se brittiska NWOBHM-legenderna Demon, och minsann hann vi åtminstone se sista halvan av deras set. Kanske mer roligt än fantastiskt, men visst fungerar låtar som Don't Break The Circle och The Plague alla dagar i veckan. Egentligen såg vi väl för lite för att ge ett rättvist betyg, men Dave Hills skönt raspiga röst ger alltid ett extra plus.
Betyg: ++

Dags att se dagens första egentliga akt. Sonata Arctica, våra finska bröder, har jag aldrig sett så det skulle bli spännande. Deras spelning på Festival Stage - den största på området - led tyvärr av ett halvrisigt ljud, det svajade betänkligt och sången föll bitvis bort. Bandets kvalitet och uppenbara spelglädje vägde dock upp mycket, och man har ju också en låtskatt av dignitet. Jag menar, vem kan tycka illa om Paid In Full eller Replica, egentligen.
Ingen milstolpe i rockens värld, men klart godkänt av herr Kakko med band.
Betyg: +++

Under inmundigande av medhavd matsäck och inköpt öl slog vi oss ner på gräset för att se amerikanska AOR-gänget Survivor. För mig, och många andra, är de egentligen bara kända för Rocky-låten Eye Of The Tiger så det var väl den vi väntade på, om man ska vara ärlig.
Det var bandets första besök i Sverige någonsin och det byggde förstås upp en viss nyfikenhet.
Jag kan gilla en del AOR, som Journey och Foreigner exempelvis, men det här var mer än lovligt såsigt. Ordet gubbrock fick här sitt lätt rynkiga och trivselviktiga ansikte. Det var arenarock som kanske passar i pausen på valfri basebollmatch, men tyvärr inte mer.

Förutom Burning Heart  - som också är ett soundtrack till en Rockyfilm, i detta fall den vämjeliga Rocky IV - och Eye Of The Tiger är Survivor lika utspädda som amerikansk öl. Kompetensen räddar upp betyget något.
Betyg: +

Det finns gubbar och så finns det gubbar. Status Quo är nog ungefär jämnåriga med Survivor men befinner sig inte på samma planet. Det här var sjuttonde gången jag såg dem och de öser alltid på lika mycket utan några ålderskrämpor. Man vet vad man får, och man får det man vill. Nittio minuter boogierock av bästa märke, och det är omöjligt att stå still. det rycker i benen och drar i luftgitarrarmen. Visst, har man sett dem så mycket som jag trots allt har (nej, jag vill inte glänsa, det kanske snarare är ett bevis på osund fanatism) så känner man igen mycket av setlisten. Caroline, Roll Over Lay Down, In The Army Now - check. Beginning Of The End, What Your'e Proposing, Bye Bye Johnny - check. Inte för att det gör någonting, tvärtom. Oemotståndlig musik och skön brittisk humor. Jag lämnade en Quo-konsert som vanligt mycket nöjd.
Betyg: ++++

Då min käre son gärna ville se Five Finger Death Punch var jag inte sen att hänga på. Övriga sällskapet roade sig på annat håll, för det här är inte var mans musik. Amerikansk aggressiv skatemetal med en vansinnigt intensiv trummis som lade ljudmattor av betong stod på menyn. Det började lite tveksamt, men efterhand blev det klart bättre. Man rycktes med och några låtar var riktigt vassa. Bandet har också en skön attityd och har bland annat spelat in anti-mobbingfilmer. Här bjöd man upp ett par familjer på scenen, som fick stå med flera låtar, och barnen som inte var gamla fick tveklöst ett minne för livet. Aggression och sympati i skön symbios.
Betyg: ++

När Amon Amarth, näst sist för dagen, till slut lyckats förinta allt motstånd var det dags för festivalens första huvudakt. KISS hade tagit sin gigantiska show till lilla Norje, och de brukar alltid vara sevärda. Fjärde gången för yours truly blev dock tyvärr inte den bästa. Visst, det var förstås eld, blod, pyroteknik och klassiska låtar, men man hade ett stort problem denna kväll. Jag hade läst innan att Paul Stanley hade problem med rösten och det visade sig stämma alltför väl. Han kunde i stort inte ta ton alls utan att det sprack och blev olyssningsbart. Om det var stämbandsproblem eller något annat vet jag inte, men illa lät det - mycket illa. Det var nästan smärtsamt att se Paul Stanley kämpa med rösten. Han såg uppriktigt ledsen ut, skakade på huvudet och rörde sig bara en bråkdel av hur han brukar fara runt på scenen. De kastade till och med hastigt om i låtlistan och bytte ut Stanleys Heavens On Fire mot Simmons Dr Love, allt för att spara rösten.

Tur då i alla fall att de andra tre levererade, och då framför allt Gene Simmons. I God Of Thunder tuggades det på blodkapslar och stänktes på publiken, han spottade eld och han for vajerförsedd upp i taket ovanpå den omtalade spindeln för sjunga. Hela tiden triggade han publiken och tungan var nog längre än någonsin. Man kan säga mycket om Gene Simmons - och det görs också - men en showman är han, ända från platådojorna till pudeltofsen på huvudet.
Jag tänker inte racka ner på Paul Stanleys sånginsats som så många andra gjort, det var bara tråkigt på en annars lyckad show, men visst drar det ner helhetsintrycket när den som annars sjunger bäst i bandet inte kan leverera.
Betyg: +++

Redan vid fyra på natten, eller morgonen, kom vi i säng. Dags att ladda för nästa dag.