Sweden Rock Festival fredag

Vi hade tänkt se Treat som spelade vid tolv, men vi ändrade oss och infann oss istället lagom till Asias konsert tre timmar senare. Sällan har jag blivit så positivt överraskad. Asia står ju för en oerhört polerad och strömlinjeformad AOR med klistriga refränger och de kan ofta kännas lite väl tama. Nu vet jag inte om det var den härliga kombinationen av skön värme, kall öl, relaxande i gräset och hyfsat snäll musik men alla vi fem i sällskapet var närmast euforiska efteråt. Minsann kom de igång lite på slutet också, Carl Palmer gick bananas i Time And Again  - det var nästan så Neil Peart fick sig en match - och avslutande Heat Of The Moment är helt enkelt skitbra. Så är det.
Betyg: ++++

Tyska metalamazonen Doro Pesch står för klassisk refrängstark Heavy Metal och stod för en stabil och gemytlig konsert. Måhända var det också på grund av att hon fick uppträda på Festival Stage som humöret var på topp, men hon är väl aldrig på dåligt humör när hon uppträder så vitt jag vet. Musiken är inte märkvärdig men den fungerar bra. Dio-hyllningen Hero berör och klassiska låtar som I Rule The Ruins, All We Are och Für Immer är magnifika. Balladen Dancing With An Angel är en personlig favorit, men hon kanske skulle skippat covern på Judas Priests Breaking The Law.

Summa summarum en stabil konsert som gav vad man förväntade sig.
Betyg: +++

Nu var det dags för festivalens första krock. Brittiska legendarerna UFO och svenska nykomlingarna Amaranthe spelade samtidigt. Då jag sett UFO ganska nyligen och Amaranthe bara som förband följde jag med övriga till den lilla 4Sound Stage för att se de sistnämnda. Sällan har jag ångrat mig så mycket, för det här var hela helgens absoluta bottennapp.

Jag är kluven till Amaranthe som fenomen. Jag har svårt för Elize Ryds egoposerande och den schlagermetalvarning som kännetecknar Amaranthes musik. Inte desto mindre kan jag uppskatta bandet på platta, då de klistriga refrängerna är inbjudande och produktionen perfekt. Live är det en helt annan upplevelse., särskilt när allt blir så fel som denna dag. Förutom att man var försenad, vilket i festivalsammanhang är närmast en dödssynd, så strulade man med ljudet och stämde om sina gitarrer flera gånger. Mellansnacket var rent pinsamt och orutinen var påtaglig. Ett band som ändå har varit med så länge måste göra bättre än så här. Det är ju ingen skoldans man ska uppträda på utan Sweden Rock Festival och då måste man leverera.
Vi lämnade platsen mycket besvikna och helt överens om hur uselt det faktiskt var. På väg genom området stannade vi till för att se sista två låtarna på UFO och herregud vilken klasskillnad.
Betyg: -

Medan vi åt så avnjöt vi schweiziska växtförädlarna Krokus som med sin AC/DC-rock var mycket bättre än jag trodde. Jag lyssnade mycket på dem under åttiotalet och några plattor är riktigt vassa, men jag har tappat dem sedan många år. Nu är de återförenade med sin klassiska sättning och det svängde rejält. Marc Storace är närmast en klon av Bon Scott och riffen skulle lika gärna kunnat snidas av Malcolm Young själv. När de gamla örhängena som Tokyo Nights och Winning Man halades fram ur rockärmen var lyckan gjord. En av festivalens positiva överraskningar.
Betyg: +++

Innan huvudakten Europe var det så dags för brittiska Saxon. Det blir inte mer klassisk NWOBHM än så här. Tillsammans med Iron Maiden och Judas Priest har man hållit fanan - i detta fall Union Jack -högt, men stackars Saxon har med åren hamnat rejält i bakvattnet från sina gelikar när det gäller framgång. Lite orättvist tycker jag, för man har många kvaliteter och många klassiska låtar. Biff Byford har både hårfästet och stämbanden väl konserverade och jag som anglofil älskar den torra brittiska humorn i mellansnacket. Man lät publiken välja låtar och stämningen var allmänt gemytlig mitt i all tung metal. Ett extra plus är också att Saxon hela tiden släppt nya plattor som håller hög kvalitet, till skillnad från många jämnåriga kollegor, och det gör också att de klassiska låtarna som Princess Of The Night och 747 inte behöver dra allt lass själva.
Betyg: +++

Så dags för Europe. Alla som tror att de fortfarande spelar pudelrock och har midjekavajer med paljetter kan glömma det, för här har en välsmord bluestung hårdrocksmaskin som levererar förtjänstfullt och imponerande. Kvällen var speciell för det var trettioårsjubileum (herregud vad åren går) och man skulle spela sin längsta konsert någonsin. Under drygt två och en halv timme skulle låtar från samtliga plattor framföras och gästartister som Scott Gorham (Thin Lizzy) och Michael Schenker (Scorpions, UFO, MSG) medverka. Som grädde på moset skulle allt förevigas för att släppas på officiell DVD/BluRay senare i år. Här gällde det alltså att stå långt fram. Vi var långt fram på KISS dagen innan, sådär tre meter från Gene Simmons, men nu lyckade vi komma ännu närmare. Sådär två meters avstånd är hyfsat nära, får man säga. Är man linslus - och vill skryta lite - så är man.
För att ta till en klyscha, så är Europe som ett fint vin som bara blir bättre med åren.

Från inledande trion låtar från senaste given Bag Of Bones fram till den givna avslutningen med Rock The Night och The Final Countdown är det en formidabel uppvisning av ett band på toppen av sin karriär. Lite udda låtar som Paradize Bay och Let The Good Times Rock livar också upp och rör om en del i den förväntade mallen. Som liten bonus lyckades sonen med sina långa armar greppa trumstocken som Ian Haugland kastade ut till publiken efter konserten. Kvällen var fulländad.
Betyg: ++++½

Dags att sno åt sig några fattiga timmars sömn innan dag tre väntade.