Efter en dags vila sedan Iron Maidens superspelning var det dags för mig och sonen att bege sig till Nya Ullevi igen. Big Four skulle mangla omgivningen och vi var på plats lagom till första esset i kortleken spelades ut. Anthrax, som väl är det minst stora av de stora, så att säga, är ett gemytligt band som har glimten i ögat. Lite småkasst ljud kunde inte helt förstöra en solid spelning och exempelvis "Indians" är ju en helt suverän låt som alltid går hem. En trea i betyg till charmknuttarna från The Big Apple.
Förutom Metallica var det nästa ess i leken som vi såg fram mot mest. Megadeth är ett band vi båda håller mycket högt, men man vet ju aldrig hur de ska leverera live. Den egensinnige Dave Mustaine har ju sina nycker och kan vara rejält trulig. Vi blev mycket nöjda med giget som tveklöst var kvällens höjdare tillsammans med huvudakten. Visst, det var ju inte direkt några jenka-hopp och storflabb på scenen, utan Mustaine morrade lite otydligt mellan låtarna och leverereade utan krusiduller. Mycket bra, Megadeth är ett av mina favoritband i den här genren, tveklöst. Betyget blir lätt en solid fyra.
När spader ess i leken, Slayer, började krossa allt motstånd från scenen befann vi oss i katakomberna för att äta lite. Ett medvetet val då just dessa manglare i vårt tycke är mest ointressant. Vi återvände för att se halva deras gig, och efteråt känns det som att man blivit överkörd av en Monstertruck. Vad man är tycker om Slayer så imponerar de verkligen med sin konsekvens och förmåga att varje gång dräpa sin publik med ett sanslöst röj. Med tanke på att de nu är mellan 50 och 60 år och fabulösa given Reign In Blood har åtskilliga år på nacken så är det mycket imponerande att Slayer fortfarande lätt räknas in bland de absolut brutalaste gängen inom metal, både på platta och live. Bara att se trummisen piska skinn med armar och ben i detta furiösa tempo är makalöst fascinerande. Betyg tre, till stor del för deras dedikation till extrem metal.
Så, dags för det sista esset - giganterna från Kalifornien, Metallica. Direkt visade de att det här skulle bli en ovanligt "trashig" afton. Med tyngdpunkten på den inledande trion plattor så var det plattan i mattan hela aftonen. När även eviga örhänget "Nothing Else Matters" var bortlyft ur repertoaren så visade Metallica var deras ursprung är.
Exranumren, med framför allt The Big Jam i Diamond Head-covern "Am I Evil" var hänförande och totalt medryckande. Bandet hade kul, det märktes, och betyget blir - precis som för Iron Maiden två dagar tidigare - full pott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar