Till avdelningen tveksamma återföreningar

På sjuttio- och åttiotalet, och för all del en bit in på nittiotalet var Van Halen ett band att räkna med. Originalsättningen med David Lee Roth på sång var en urkraft som stod emot det mesta, och jag håller deras fyra första plattor mycket högt. Eddie Van Halens nyskapande och innovativa meckande med gitarren är oantastligt och hela deras sound var fräscht och spännande.

Två egon i ett band är ett för mycket, det kan flera akter intyga. Även Van Halen drabbades av detta, och Roth fick silkessnöret 1985. De två första skivorna med ersättaren Sammy Hagar är också de av mycket hög dignitet, och de efterföljande tre hade åtminstone några schyssta spår vilket räddade upp totalbilden.

Med åren har mer och mer besynnerligheter läckt ut rörande framför allt Eddie Van Halens drogintag och diverse later. Jag har ännu inte läst Sammy Hagars bok "Red" men den lär vara mycket informativ. Man ska inte snaska i skvaller, men man har hört alltför mycket från alltför många håll för att kunna avfärda snacket som just snack.

Intresset för bandet som sådant har också svalnat med åren. När Hagar fick lämna och Gary Cherone från Extreme dök upp bakom sångmiken kändes det iskallt. Bråken fortsatte, Van Halen-grabbarna är uppenbarligen nyckfulla och tyvärr otrevliga  - förmodligen beroende på allt knaprande - och långvarige basisten och originalmedlemmen Michael Anthony har också fått lämna, för att ersättas av - trumvirvel -Eddies son Wolfgang. Man retuscherade snabbt bort Anthonys bild från alla omslag på de plattor han medverkat på. Efter alltför stort rabalder bland fans fick man backa från detta horribla beslut.

Nu har väl pengarna börjat sina kanske, för det är dags för en återförening med David Lee Roth. I mammons namn kan det väl bli en kassako, men singeln som släppts som en försmak till fullängdaren är förvånansvärt intetsägande. "Tattoo" heter eländet, och om inte resten av albumet är betydligt bättre lär sötebrödsdagarna vara fortsatt förbi. Visst, man kan veva en världsturné eller två - och det lär väl ske, antar jag - men det verkar som att låtskrivarådran är samma åder som använts för drogintag. Enligt uppgift är alla drogfria nu, så jag ska inte vältra mig i det mera, utan bara kontatera att det var så mycket bättre förr.

Det är verkligen tragiskt att konstatera, men som band är Van Halen numera allt annat än en urkraft. De har långt ifrån sjunkit ner till den bisarra nivå Metallica gjorde med "Lulu", och de har inte heller försökt modernisera sitt sound på ett ogörligt vis, det ska erkännas. De har nog helt enkelt inte den unika feelingen som låtsnickrare kvar. Med ålderns rätt kan vi nog inte heller hoppas på Davids akrobatiska hopp på en eventuell turné. Hoppas jag har fel. Hoppas resten av plattan är skitbra och att bandet röjer fullständigt live. Att hoppas och att tro är dock som bekant två skilda ting.