Ja, då var del tre av det eminenta dokumentärmonumentet "Hårdrockens Historia" ute i etern. Som sann anglofil kunde jag under programmets dryga fyrtio minuter njuta av dess fokus på brittisk metal. Då vi fortfarande är i seriens linda så var det förstås 70-talets stora elefanter som främst dissekerades. Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple - den heliga treenigheten från good old Britain.
Givetvis lyckades inte ens de ihärdiga och oerhört kompetenta programmakarna Dunn och McFadyen få till intervjuer med någon i Led Zeppelin, de har en oerhörd integritet på alla plan. Inte heller min absoluta favorit bland strängbändare, den mytomspunne och nyskapande Ritchie Blackmore, intervjuades - och ingen är förvånad. Han är lika skicklig på gitarr som knepig i lynnet. Nu gör inte detta så mycket då övriga musiker i såväl dessa band som många andra glatt ställde upp och levererade många sköna anekdoter och intressanta fakta. Exempel på sympatiska stjärnor denna gång var David Coverdale, Rob Halford, Jon Lord och Ronnie James Dio.
I avsnittet som avhandlade Ritchies "sidoprojekt" Rainbow var det lika värmande att se en genomtrevlig Dio som det var smärtsamt att beskåda en av droger fullständigt havererad Jimmy Bain. Mitt absolut första favoritband Sweet dök också upp som några välsminkade rock-dockor och jag kastades i minnet snabbt tillbaka till 1975 då jag inhandlade mitt första vax med bandet, "Strung Up".
Gitarristen Andy Scott hade samma frisyr nu som då, men jag har en smärre misstanke att allt hår inte är äkta nuförtiden. Jag satt förresten under pogrammet och funderade på just detta - irrelevanta, jag vet - fenomen. Rockmusiker i allmänhet och metallister i synnerhet lyckas på något vis oftast ha en imponerande hårman kvar högt upp i åren. Fascinerande, och säkert ibland med hjälp på olika sätt. En del har längden kvar, men med en betydande stripighet.
Rob Halford å sin sida har fattat läget med att bli äldre och helt sonika skippat allt behov av kammar och borstar. Rent hus.
Nu är det bara att invänta nästa avsnitt om en vecka. Den här dokumentärserien är, i alla fall för mig, vinterns höjdare när det gäller TV-produktioner. Sagolikt njutbart, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar