Del fyra av makalöst kvalitativa dokumentärserien "Metal Evolution" gick på STV igår, och inte heller denna gång blev man besviken. Fokus detta avsnitt låg på min absoluta favoritgenre inom hårdrocken, nämligen New Wave Of British Heavy Metal, förkortat och allmänt kallat NWOBHM. Detta fenomen uppstod i slutet av sjuttiotalet, i svallvågorna från punken, och hade sin storhetstid fram till mitten av åttiotalet. Själv var jag ålders- och intressemässigt i den helt perfekta målgruppen. Det vällde fram fantastiska band från de brittiska öarna under dessa gyllene år, och man kunde i stort sett gå in till sin lokala skivbutik och helt enkelt plocka en platta bara på omslaget utan att bli besviken över musiken. Det var en härlig tid, och en stor del av min skivsamling byggdes under dessa år.
Saxon, Tygers Of Pan Tang, Def Leppard och Motörhead är bara några exempel på band sprungna ur NWOBHM. Genren växte sig så stor att flera band som varit med lite längre skärpte till sig och släppte några av sina kanske bästa alster. AC/DC drämde till med "Back In Black" och Judas Priest gick en ny vår till mötes med "British Steel" och "Screaming For Vengeance", för att nämna några.
De odiskutabla giganterna i genren är dock - förstås - Iron Maiden. Detta fenomen till band fick en stor del av rampljuset i programmet, med all rätt. Ynglingarna från norra London skapade sig tidigt ett namn med sina första plattor och många välbesökta konserter. Efter bytet av sångare från Paul Di Anno till Bruce Dickinson ökade möjligheterna till musikalisk utveckling och när "The Number Of The Beast" slog hårdrocksvärlden med lycklig häpnad nådde NWOBHM sin absoluta peak.
Efter detta började såväl glam- och trash metal från framför allt USA nästla sig in i brittiska hårdrocksdominansen, och om detta ska de två nästföljande avsnitten handla. Upplagt för fortsatt intressanta avsnitt, således. Jag längtar redan till nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar