När upphör egentligen ett bands identitet, och hur hårt förknippat med medlemmarna är bandnamnet? Denna fråga har stötts och blötts tidigare, men tål ännu en granskande fundering. Om man exempelvis tar ett band som Deep Purple som bytt medlemmar vid fler tillfällen än vad som kanske är tillrådligt, ställs frågan på sin spets. Förvisso har man allt som oftast lagt till ändelsen Mk I, Mk II o.s.v. för att påvisa skiften i arbetslaget. Detta skedde dock mest på 70-talet, och är nu något man gått ifrån helt. I mina ögon är de djupvioletta synonymt förknippade med framför allt Ritchie Blackmore. Trots detta kan jag inte med bestämdhet säga att det inte är Deep Purple längre, då Tommy Bolin eller Steve Morse trakterar guran. För det första gjorde/gör man kvalitativ musik med dessa två också, vilket ju är av stor vikt förstås. Låtarna de spelar live är dessutom i stort sett desamma, och övriga medlemmar är ju fullvärdiga Purple-snubbar. När sedan, som nu är fallet, även en av de tyngre ikonerna, Jon Lord, lämnat skutan till förmån för (i och för sig) duktige Don Airey börjar det svaja lite.
Kvar nu av de ”riktiga” namnen är således trojkan Ian Paice, Ian Gillan och Roger Glover. Är det fortfarande Deep Purple? De flesta svarar säkert jakande på frågan, men om nu även exempelvis frontmannen Gillan skulle finna det för gott att lämna bandet, var står vi då? Om både sångare och (som i detta fall) en dominerande gitarrist inte är kvar, vilket band har vi kvar? Samtidigt är det ju minst sagt oschyst att racka ner på de andra bara för att de råkar spela trummor och bas. Skulle någon av dessa sluta noteras det antagligen bara marginellt. Deras värde i bandet är ju egentligen lika stort, eller?
Kvar nu av de ”riktiga” namnen är således trojkan Ian Paice, Ian Gillan och Roger Glover. Är det fortfarande Deep Purple? De flesta svarar säkert jakande på frågan, men om nu även exempelvis frontmannen Gillan skulle finna det för gott att lämna bandet, var står vi då? Om både sångare och (som i detta fall) en dominerande gitarrist inte är kvar, vilket band har vi kvar? Samtidigt är det ju minst sagt oschyst att racka ner på de andra bara för att de råkar spela trummor och bas. Skulle någon av dessa sluta noteras det antagligen bara marginellt. Deras värde i bandet är ju egentligen lika stort, eller?
Ett annat exempel är Judas Priest. Jag såg bandet med Tim ”Ripper” Owens på sång live i Norrköping i november 2001. En sjukt bra spelning, men var det verkligen Judas Priest? Följande sommar, 2002, såg jag Halford på Sweden Rock framföra mycket av samma material som jag bevittnat halvåret innan. Bra, men förvisso inte Judas Priest, även om låtar och sångare gjorde att det kändes som att man bevittnade ett Priest-gig.
En sångare som Halford är så genuint förknippad med Judas Priest som en person kan bli med ett band. (Nu är ju ordningen återställd, även om återföreningsplattan blev måttligt lyckad. Det är dock en annan historia.) Det finns fler exempel på artister som är så sammansvetsade med sina konstellationer att de närmast är oskiljaktliga. Blackmore och Halford har vi redan nämnt. Freddie Mercury i underbara Queen är ett klockrent exempel. Synd att herrar May och Taylor solkat ner namnet en smula med att turnera tillsammans med Paul Rodgers.
Lemmy i Motorhead är också oumbärlig. Visst har man bytt gubbar några gånger, (när Fast Eddie Clark gick var krisen stor) men utan Lemmy inget Motorhead. Solklart.
En sångare som Halford är så genuint förknippad med Judas Priest som en person kan bli med ett band. (Nu är ju ordningen återställd, även om återföreningsplattan blev måttligt lyckad. Det är dock en annan historia.) Det finns fler exempel på artister som är så sammansvetsade med sina konstellationer att de närmast är oskiljaktliga. Blackmore och Halford har vi redan nämnt. Freddie Mercury i underbara Queen är ett klockrent exempel. Synd att herrar May och Taylor solkat ner namnet en smula med att turnera tillsammans med Paul Rodgers.
Lemmy i Motorhead är också oumbärlig. Visst har man bytt gubbar några gånger, (när Fast Eddie Clark gick var krisen stor) men utan Lemmy inget Motorhead. Solklart.
Det finns exempel på band som inser sitt ”ansvar” och slutar när någon medlem faller bort. Led Zeppelin lade ner sedan John Bonham druckit några screwdrivers för mycket. Def Leppard inväntade trummisen Rick Allen när han förlorade armen. Istället för att ta in en ny batterist, vilket hade varit enklast, fick Allen chansen att lära sig spela på ett specialdesignat trumset med en arm.
AC/DC däremot valde att fortsätta när Bon Scott dog rock’n’roll-döden. Rätt eller fel? Första plattan med Brian Johnson är en av hårdrockshistoriens allra bästa mästerverk, men är det AC/DC? Nu har ju Johnson varit med betydligt längre än Scott hann, och då infinner sig en ny vinkling. Hur länge får nostalgin fortsätta? Genesis förlorade Peter Gabriel någon gång på stenåldern, men Phil Collins ansågs av många konservativa fans ändå inte som den rätta sångaren trots att han sjöng på betydligt fler plattor än Gabriel.
AC/DC däremot valde att fortsätta när Bon Scott dog rock’n’roll-döden. Rätt eller fel? Första plattan med Brian Johnson är en av hårdrockshistoriens allra bästa mästerverk, men är det AC/DC? Nu har ju Johnson varit med betydligt längre än Scott hann, och då infinner sig en ny vinkling. Hur länge får nostalgin fortsätta? Genesis förlorade Peter Gabriel någon gång på stenåldern, men Phil Collins ansågs av många konservativa fans ändå inte som den rätta sångaren trots att han sjöng på betydligt fler plattor än Gabriel.
En annan vinkel på frågan är när det blir juridik i det hela. Status Quo tog ett gemensamt beslut att upphöra som liveband 1984. Man gjorde en avslutande ”farewell tour” i stor stil. 1985 övertalades man att öppna Live Aid med den passande ”Rockin’ all over the world”, och genast fick herrar Parfitt/Rossi mersmak och ville starta om det hela. Basisten Alan Lancaster som flyttat till Australien sedan några år var inte intresserad och ansåg att Quo borde få vila i frid. Efter en uppslitande domstolsprocess vann Rossi och Parfitt rätten till bandnamnet och drog igång igen under namnet Status Quo. Kvar stod Lancaster och dessutom var inte originaltrummisen John Coghlan med (han lämnade bandet redan 1981). Är detta Status Quo eller inte? Ja, ser man dem live, som jag gjort både innan ’84 och efter, så känns det äkta och fortfarande svinbra, men det är ju inte riktigt genuint. Dessutom tycker jag att det är tragiskt när gamla barndomshjältar måste skiljas som bittra fiender i en rättssal. Å andra sidan, hade Lancaster vunnit rätten till namnet, hade det varit mer rätt? Nu har han påtalat att hans intention var att vila namnet för gott och inte uppträda under loggan Status Quo, men vem vet? Pengar kan ju förändra mycket.
Där kommer vi osökt in på en viktig del i frågan. Självklart handlar det ofta om pengar när man behåller namnet. Titta på Axl Rose patetiska försök att hålla Guns ’n’ Roses vid liv. Vem med självaktning kan säga att det är det riktiga Guns som åker runt på turnéer? När ovan nämnda Halford drar betydligt mer folk solo än vad bandet Judas Priest gör utan honom, och de tillsammans fyller ännu större arenor, så är ju en återförening givetvis lukrativ. Där finner ni också orsaken till att man trycker i Ozzy medikamenter så att original-Sabbath kan återuppstå för en världsturné. För visst är det så att trots de fenomenala vokalister man haft efter fladermusätaren (Ronnie James Dio, Ian Gillan, Tony Martin), så är det Ozzy Osbourne som säljer. Jag har själv biljett, så jag lever upp till mitt resonemang.
Sweet uppträdde på Sweden Rock häromåret, och såvitt jag vet är det bara Andy Scott kvar av originalen, så även där talar vi spekulation i snabba slantar. Att det far runt en konstellation som kallar sig Thin Lizzy är ju också tragiskt. Visserligen är Scott Gorham (och ibland John Sykes) med, men utan Philip Lynott är det näppeligen Thin Lizzy i min bok. Så det så.
KISS är inte helt oväntat värst. När det fanns stålar att tjäna, så sparkade man Singer och Kulick, väckte liv i halvdöda Criss och Frehley och håvade in storkovan på en återföreningsturné. När sedan drogerna än en gång hann ikapp Frehley smög man in turnémanagern Tommy Thayer med samma smink och låtsades som ingenting. Här gällde det att tjäna flis. Att man upptäckte bluffen kan ha berott på att Tommy är en skickligare gitarrist än en nersliten Ace…
Det här ämnet är i det närmaste outtömligt, och det har tagits upp förr i olika forum. Exemplen kan göras hur många som helst, så jag väljer att sluta här. Något entydigt svar finns inte, och ges inte nu heller, utan det här är bara en högst personlig reflektion över fenomenet bandidentitet - diskussionen i sig är oändlig. Jag vill bara avsluta med att säga att oavsett byten av bandmedlemmar kan kvaliteten och relevansen för ett band kvarstå. Se där, ännu ett bevis på en i sig omöjlig debatt...
Där kommer vi osökt in på en viktig del i frågan. Självklart handlar det ofta om pengar när man behåller namnet. Titta på Axl Rose patetiska försök att hålla Guns ’n’ Roses vid liv. Vem med självaktning kan säga att det är det riktiga Guns som åker runt på turnéer? När ovan nämnda Halford drar betydligt mer folk solo än vad bandet Judas Priest gör utan honom, och de tillsammans fyller ännu större arenor, så är ju en återförening givetvis lukrativ. Där finner ni också orsaken till att man trycker i Ozzy medikamenter så att original-Sabbath kan återuppstå för en världsturné. För visst är det så att trots de fenomenala vokalister man haft efter fladermusätaren (Ronnie James Dio, Ian Gillan, Tony Martin), så är det Ozzy Osbourne som säljer. Jag har själv biljett, så jag lever upp till mitt resonemang.
Sweet uppträdde på Sweden Rock häromåret, och såvitt jag vet är det bara Andy Scott kvar av originalen, så även där talar vi spekulation i snabba slantar. Att det far runt en konstellation som kallar sig Thin Lizzy är ju också tragiskt. Visserligen är Scott Gorham (och ibland John Sykes) med, men utan Philip Lynott är det näppeligen Thin Lizzy i min bok. Så det så.
KISS är inte helt oväntat värst. När det fanns stålar att tjäna, så sparkade man Singer och Kulick, väckte liv i halvdöda Criss och Frehley och håvade in storkovan på en återföreningsturné. När sedan drogerna än en gång hann ikapp Frehley smög man in turnémanagern Tommy Thayer med samma smink och låtsades som ingenting. Här gällde det att tjäna flis. Att man upptäckte bluffen kan ha berott på att Tommy är en skickligare gitarrist än en nersliten Ace…
Det här ämnet är i det närmaste outtömligt, och det har tagits upp förr i olika forum. Exemplen kan göras hur många som helst, så jag väljer att sluta här. Något entydigt svar finns inte, och ges inte nu heller, utan det här är bara en högst personlig reflektion över fenomenet bandidentitet - diskussionen i sig är oändlig. Jag vill bara avsluta med att säga att oavsett byten av bandmedlemmar kan kvaliteten och relevansen för ett band kvarstå. Se där, ännu ett bevis på en i sig omöjlig debatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar