Del två av den förnämliga dokumentär-serien "Metal Evolution" gick på SVT nu i veckan. Denna gång fokuserade man på amerikansk tidig hårdrockshistoria. Jag kan direkt säga att detta avsnitt inte nådde upp till samma svindlade höjder som det första, men ribban var ju lagd på världsrekordshöjd ska man komma ihåg.
Nåväl, många förträffliga artister passerade revy, bland personliga favoriter kunde man räkna in framför allt KISS och Aerosmith, men även Alice Cooper och en snabbflukt på Van Halen. Oerhört intressant och informativt, förstås, och det är alltid lika givande att få höra bakgrundshistorierna från dem som var med. Jag kan vara upprepa mitt mantra om att inte missa denna kulturella gärning.
Jag har bestämt mig för att inte bruka svordomar i den här bloggen, men det blev tyvärr oundvikligt nu. Jag fick hem, i en gåva från min givmilda och sympatiska arbetskamrat Marie, en kopia av dokumentären "Så Jävla Metal". Den avhandlar svensk hårdrockshistoria vilket förstås också är intressant. Ännu har jag inte sett den, men för att kolla hur den är uppbyggd rent filmiskt så tjuvtittade jag några minuter på datorn efter att jag avnjutit ovan nämnda dokumentär från SVT. Om resten är lika bra som de ca tio minuter jag såg, så är det helt lysande.
Historien om när allas vår lätt halvgalna gitarrhjälte Yngwie löpte amok i förstaklass ombord på ett plan från New York till Tokyo har jag förvisso hört förut, men nu fick man ännu mer kött på benen av framför allt trummisen Anders Johansson. Jösses, vad jag hade kunnat ge för att få vara en fluga på väggen under den flygningen. Jag återkommer med en fullödig recension om hela filmen när den avnjutits, vilket lär ske inom en inte alltför avlägsen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar