Dystopiskt och ljuvligt smärtsamt

Ibland känner man ett kall att pusha för musik som förtjänar att upptäckas av ny publik eller för den delen återupptäckas av redan frälsta. Betänk dock alltid att det här är en subjektiv åsikt, och ingen allenarådande lag.

Mitt i den fasansfulla grungevågens storhetstid drämde engelska Paradise Lost till med en käftsmäll som skakade om alla deppiga koftklädda Kurt Cobain-wannabees och visade att skåpet ska stå på brittisk mark och inte i Seattle.

"Draconian Times" från 1995 är en tidlös klassiker som alla anhängare av tyngre tongångar bör uppskatta. Bandet har gjort bra plattor både före och efter,men på något vis föll alla bitar på plats just här. Plattan är på samma gång blytung och smärtsamt vacker i en ljuvlig symbios. Produktionen är krispigt klar och låtmaterialet är solitt som Fort Knox. Det kan absolut ta ett par varv innan musiken fastnar, för det är en inte helt okomplicerad samling låtar som bandet visar upp, men den som har en smula tålamod belönas rikligt. "Forever Failure" är kanske plattans höjdarspår, där ett inledande suggestivt ljudklipp med Charles Manson lägger en särskild stämning innan bandet släpper loss alla tyglar. Andra juveler är "Hallowed Land", "Enchantment" och "Once Solemn". För att nämna några. 

Om Nightwish och liknande band står för den kommersiella och insmickrande varianten av goth-metal, så visar Paradise Lost tvivelsutan upp genrens mörka och dystopiska sida. Den här plattan stryker inte någon medhårs - den utmanar och kräver. Bitterljuv och tidlös fascination.