Håller just på att läsa de sista sidorna i den amerikanske författaren Steven Rosens bok om Black Sabbath, adekvat betitlad "Black Sabbath". Jag älskar att fördjupa mig i biografier, och då kanske framför allt sådana om rockartister. Därför blev jag oerhört besviken över denna bok som jag tycker är rakt igenom usel. Egentligen vet jag inte varför jag läser ut eländet, men jag fungerar så både när det gäller film och böcker. Har jag börjat att läsa eller titta, så måste det slutföras även om det är en Golgata-vandring. Att jag desssutom plågat mig igenom den på engelska gör det hela än värre.
Förutom att boken känns ytlig och bär ett alltför stort signum av ett fan som fått chansen att skriva en bok och därför ser sig som en stor hjälte, så finns det ett par saker som gör mig irriterad. För det första har författaren en tendens att upprpea sig. Exempelvis nämner han Bill Wards olika soloprojekt hur många gånger som helst, och det är ju helt uppenbart att det är den gamle skinnplågaren som hjälpt herr Rosen med det mesta av researchmaterialet. I början av boken skriver Rosen att han fått assistans av en medlem i bandet, men han vill inte nämna vem. Inte så svårt att räkna ut, dock.
Ett annat problem är att författaren så uppenbart hyllar Ozzy-eran, och betraktar i stort sett allt annat bandet gjort som ointressant. Det allra värsta klavertrampet är när han skapar en fejkad (!) intervju med Ronnie James Dio och skriver det han anser eller tror att denne skulle svara. Givetvis framstår herr Dio som ett riktigt praktarsel i boken, vilket inte alls stämmer med verkligheten.
Nej, vill du lära dig mer om doom-mästarna så införskaffa "Doom Let Loose" av Martin Popoff, och om du samtidigt vill bli rejält underhållen så släng med "I Am Ozzy" av och med allas vår fladdermusbitare. Undvik i alla fall det här pekoralet. Varning är härmed utfärdad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar