En dokumentär för invigda

Efter femtio år i branschen kan det vara hög tid att man föräras en vettig dokumentär. Äntligen får Status Quo sin filmiska upprättelse i och med nya filmen Hello Quo. Den utkommer i två olika versioner och som den gamla toksupporter jag är så gäller förstås den långa varianten med allt bonusmaterial. Jag köpte första plattan med bandet när jag var tio år, jag har sett dem snart tjugo gånger, jag har hundratals skivor och konsertfilmer med dem och jag var länge med i deras fanclub. Det här är mitt husband, det här är mina gubbar.

För den oinvigde kan det kännas närmast ointagligt och överväldigande att se Hello Quo, för visst är man inne på detaljnivå och visst är det många intervjuer med många olika celebriteter. För den initierade är det nästan tre timmars ljuvligt avnjutande. Exempelvis när Quo får äran att inviga hela Live Aid 1985, och en gud som Brian May helt osentimentalt konstaterar att det var ju helt givet med Status Quo framförandes Rockin' All Over The World som inledning till festen.

ELO-gurun Jeff Lynnes lakoniska konstaterande att snobbiga recensenter ger Quo tummen ner för att de använder tre ackord, medan de ger The Ramones full pott trots att de bara använder två är också helt underbart. Och sant.

Bland det mest underhållande och nästan tårdrypande på hela filmen står dock att finna på bonusskivan. Det är när den klassiska sättningen Rossi/Parfitt/Lancaster/Coghlan återförenas för att jamma ihop. För mig var det en magisk upplevelse - vilket må låta överdrivet men är ett faktum - för har man följt bandet så länge som jag har så har just denna sättning en speciell plats.

Det har varit mycket hårda ord mellan de olika medlemmarna genom åren, framför allt mellan Alan Lancaster å ena sidan och Francis Rossi/Rick Parfitt på den andra och det värmde ett gammalt Quo-fan att se den hjärtliga återföreningen igen. De jammar som ett källarband, kommer av sig, glömmer texterna och liknande. De provar gamla låtar de inte kört sedan Hedenhös och de visar verkligen att även stora legender kan lägga sin stolthet åt sidan för att överbrygga gamla osämjor. Helt underbart.

Hela filmen genomsyras också av bandmedlemmarnas karakteristiskt brittiska humor, och sådant är jag genuint svag för. Hela dokumentären är synnerligen underhållande och bör ses av alla som gillar Status Quo.