Såg, med en tveeggad känsla, att de brittiska legendarerna Judas Priest nu beslutat att låta verksamheten somna in efter en sista turné nästa år. Det känns förstås trist när en av de stora bastiljonerna försvinner från kartan. Judas Priest har för mig varit en institution under hela livet, och ett av de band som uträttat stordåd med sin musik. De var förvisso ute på mycket hal is ett tag när Rob Halford tog sin nitbeströdda slängkappa och gick solo under några år, men med hans återkomst föll bitarna på plats igen.
Å andra sidan är det på något vis befriande med artister som inser att det inte är lika kul längre, det låter inte fullt lika bra som det en gång gjorde, och det är svårt att träffa de höga tonerna i falsettskriken.
Det finns inget sorgligare än att se akter som desperat kramar ur all värdighet ur sitt varumärke genom att gradvis bli blekare och blekare kopior av sig själva.
Så, med en sorgens klump i halsen, så hyllar jag ändå metallgudarna Judas Priest för sitt mod att avsluta en fenomenal karriär med stolthet och värdighet kvar. Jag njuter av de plattor de gjort, och jag gläds åt att jag har deras konserter jag bevittnat med dem i minnet. Jag säger som Halford själv:
Thank You - Thank You Very Much Indeed!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar