En oerhört sympatisk basvirtuos

Var igår uppe på Tjörn för en kulturell begivenhet. Min kusin driver ett ypperligt litet kafé  - Cop Cup - i Skärhamn. Detta ställe är en sann pärla och ni får inte missa det om ni har vägarna förbi. Fantastisk mat och suveränt fikabröd kombinerat med glad personal och ypperlig service. Nåväl, hon känner Hammerfalls förre basist Magnus Rosén och de båda hade denna kväll sytt ihop ett evenemang. Magnus uppträdde gratis efter kaféets stängning på kvällen för inbjudna gäster och det var sannerligen magiskt.

Ja, jag vet att många rättrogna musikkännare anser att Hammerfall är lite blöjaktig hårdrock, en smula simpel helt enkelt. Inte desto mindre har de turnérat jorden runt och sålt ansenliga mängder plattor. Till saken hör att Magnus själv lämnade bandet just av den anledningen att han kände sig begränsad och ville utvecklas som musiker. Visst var det kul att leva rocklivet, men som basist och musiker stod han still. Nu har han otaliga projekt på gång samtidigt. Förutom att uppträda ihop med symfoniorkestrar har han spelat med jazzlegender, uppträtt på bluesfestivaler i Himalaya och bildat hårdrocksband ihop med bland annat gamla Black Sabbath-medlemmar. Han har ett popgäng som kallas Glam och dessutom skriver han avancerade stycken för elbas som soloinstrument, något han släppt på platta också. Han är välrenommerad i hela världen och det med rätta. Det han uppvisade denna afton var i yppersta världsklass.

Vi fick en timmes lång föreställning där Magnus berättade anekdoter från sitt liv och framförde stycken med makalös precision och fingerfärdighet. Det är ingen slump att Ronnie James Dio kallade herr Rosén för "magnificent", för det här var magiskt. Att dessutom sitta i en såpass liten lokal som ett kafé är, med kanske trettio personer på plats skapade en intim känsla.

 

Jag tog chansen att prata med Magnus Rosén en hel del, vi stod säkert och pratade en halvtimme sammanlagt. Förutom hans pågående projekt diskuterade vi hans favoritbasister inom hårdrocken och jag lyckades också få lite turnéberättelser till livs. Han har ju träffat många av hårdrockens stora genom de tio år han spelade i Hammerfall. Just att lämna ett liv i rampljuset med turnéer, fans, utsålda arenor och stora lönecheckar till att förverkliga sina drömmar i så mycket mindre format är fascinerande och något inte många gör. Magnus var oerhört sympatisk och trevlig, nästan försynt, och väldigt lätt att prata med. Jag hade gärna sett att kvällen varat längre, men man kan inte få allt. Tack Magnus - och tack till min kusin förstås- för en mycket lyckad kväll!

Ingen dans på rosor

Triviums skinnplågare Nick Augusto uppvisade sina slitna händer för världspressen nyligen. Det kan måhända vara av sekundärt intresse för gemene man, men som gammal trumslagare minns jag själv hur massakrerade fingrar och handflator kunde vara efter intensivt skinnpiskande. Ofta använde jag tunna handskar med avklippta fingrar för att skona händerna. En viss känsla gick kanske förlorad, men å andra sidan kunde man använda händerna till annat efter att man lagt trumstockarna på hyllan för dagen.

Just trash-trummisar har det extra slitigt förstås. Det gäller ju att ösa på för allt vad tygeln håller, och dessutom smiska materialet i ett hänsynslöst tempo. På en turné - som i Nick Augustos fall - så kan konsekvenserna bli smärtsamma. Tivium-trummisens goda råd till hugade spekulanter är att aldrig börja pilla på de blåsor som uppstår på framför allt tummarna. Då kan det bli som på bilden. Aj, aj.

Det gäller förstås gitarrister och basister också. Innan man bygger upp rejäla valkar så kostar det på att snida fram riff och solon. Själv har jag bara fuskat lite lätt på sexsträngat, och aldrig byggt upp några förhårdnader så det gör alltid ont när jag ska försöka lira. Detta i kombination med en bristfällig talang på instrumentet gör att jag håller mig till trummor i den mån jag spelar något. Med handskar.

Ja, till alla hugade personer som tänker starta en karriär inom rockmusiken. Kontakta ett lokalt skyddsombud innan, för risken för kroppsskada är avsevärd. Om du nu inte väljer att spela syntmusik förstås. Då är nog problemet mer på det mentala stadiet.

Rockmusik och amerikanskt presidentval

Jag gillar både KISS och Bruce Springsteen. Olika musik, men jag är i alla fall inte så enkelspårig att bare det ena fungerar. Nu är det inte bara musiken som skiljer dessa båda åt, utan även politisk inriktning.

Den som säger att politik och musik inte hör ihop ljuger. Det är ett faktum som även gäller politik och idrott. Inte alltid, det medges, men ganska ofta. Nu är det extra aktuellt då ett ännu ett amerikanskt presidentval står för dörren. Allas vår tungvrickande blodspottare Gene Simmons gick häromdagen ut och stödde republikanen Mitt Romney. I sann Gene-anda bredde han på med att pedofiler, knarklangare och rånare skulle avrättas medan man skulle skicka alla knarkare till Antarktis för där kunde de droga ihjäl sig utan att störa andra. Raljerande, javisst det är ju så Gene Simmons fungerar, men likväl måhända en smula magstarkt.

Bruce Springsteen å andra sidan stödjer Barack Obama. Inget nytt i sig, han var ute redan förra valet och kampanjade för demokraterna och nu ska han ut igen på vägarna i slutspurten innan valet för att få folk att rösta på dem.
The Boss har ju alltid värnat om arbetarklassen i USA. Man försöker alltid - även jag - att försöka hitta huruvida det är en image, eller inte helt äkta. I Springsteens fall känns det genuint. Även om karlen själv är mångmiljonär numera, så har han uppenbarligen kvar sitt patos för den vanlige mannen/kvinnan på gatan.

Jag märker själv när jag skriver detta att jag vinklar ämnet mot att Obama/Springsteen är att föredra framför Romney/Simmons och så är också fallet. Nu är detta ingen politisk blogg, så jag går inte mer in på det. Jag konstaterar bara att jag hoppas Obama får fortsätta fyra år till, och att både KISS och Springsteen fortsätter länge än. Mitt Romney - och hela republikanska partiet - kan däremot gärna gå i pension vad mig anbelangar.

Gotisk atmosfär och svulstighet

Goth Metal är ett begrepp bland många inom den hårdare delen av musikpaletten. Otaliga är de band som genom åren poppat upp inom genren. Störst i nuläget är väl Nightwish och Within Temptation, men de är långt ifrån ensamma.

Gotisk hårdrock - som det väl skulle heta på svennespråk - har lika många anhängare som belackare. Det storslagna och svulstiga apellerar till somliga, medan andra får en lätt kräkreflex över de pampiga arrangemangen. Själv är jag en anhängare av musikstilen, men visst blir det en viss inflation av akter som låter i stort sett likadant.

Formulan skrivs ofta enligt mallen tung musik, blyriff kombinerat med pampiga keyboardsfanfarer, och snygga arrangemang. Vokalmässigt kombinerar man med fördel en growlande herre och en makalöst skönsjungande vokalissa. I sina bästa stunder är det oemotståndligt, i sina värsta moment närmast vämjeligt.

Det finns en uppsjö band inom genren. Nyss nämnda Nightwish och Within Temptation håller jag mycket högt. men även konstellationer som Lacuna Coil och After Forever är av hög klass. Sedan svämmar det nästan över och att rabbla upp alla blir bara någon form av koketteri. Man kan bara konstatera att Europa verkar ha en god mylla för gotiska band. Förutom nyss nämnda akter så härstammar exempelvis Epica, The Gathering, Edenbridge, Sirenia, Leave's Eye och Tristania från vår del av världen. De flesta av dessa är riktigt bra.

Man ska inte direkt avfärda genren som överarbetad och fånig, vilket är lätt hänt. Det finns mycket kvalitativ hårdrock att finna här och den musikaliska kompetensen är svår att förbise. Ge det gärna en chans om du inte redan gjort det. 

Vilken bok blir bäst

Gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen är på många vis underhållande. I min bok är han en av de bästa metal-gitarristerna, jag ignorerar bestämt alla belackare som bara pratar smörja om snabbhet. Utöver det så är han alltid rolig att höra i intervjuer och han verkar vara en ganska rolig snubbe, helt enkelt. Det skulle varit kul att vara en fluga på väggen när han och bröderna Johansson röjde runt under turnéerna på åttiotalet.

Hittills har det inte funnits någon litteratur om vår svenske gitarrgud, men nu är det helt plötsligt två på gång. Den välkände rockjournalisten Anders Tengner släpper nu sin bok "Såsom i himmelen, så ock på jorden", en utgåva som inte är väl sedd hos huvudpersonen själv. Yngwie vägrar själv att vara med i boken, och han avrådde så många han kunde från att bli intervjuade. Inte desto mindre tror jag att boken är läsvärd. Inte för att herr Tengner är en fantastisk författare, för det är han sannerligen inte, utan för att historien om Malmsteen är intressant.

Yngwie själv kommer med sin officiella bok inom kort. Nu kan man förledas att tro att han på något vis ska hämnas genom att släppa en biografi så snart, men faktum är att Yngwie jobbat med boken i flera år.

Båda böckerna ska införskaffas, avnjutas och jämföras. Vi får se vilken som är mest underhållande. Den helt riktiga sanningen kanske vi inte får fram ändå, men det blir säkert givande läsning únder de mörka kvällar som väntar oss. 

En uppryckning värd namnet

Sweden Rock Festival hade något av ett mellanår, tycker jag. Denna min favoritfestival har alltid radat upp mästerliga bokningar, och den familjära stämningen på området är suverän. Nu är det ett tag sedan jag var där, beroende på jobb och andra omständigheter. Ofta har jag förbannat min olycka när jag av olika orsaker inte kommit iväg. I somras kände jag inte så. Givetvis var det många bra band där, men headlina med Twisted Sister, Motley Crüe och Soundgarden kändes ljumt. Motörhead, Blue Öyster Cult och Fish hade varit kul bland annat, men det kändes ändå OK att vara hemma i år.

Nästa år verkar det bli en uppryckning att imponeras av. Inte nog med att man redan signat Status Quo, UFO, Krokus och Demon. Två headliners är klara, och det är inte vilka som helst. Att Rush kommer har ju varit känt länge, och det har jag skrivit om här tidigare. Nu är dessutom gossarna som använder mer make-up än en hel cheerleadinggrupp klara. KISS kommer till Sweden Rock, och det känns faktiskt oerhört kul och förvånansvärt fräscht.

Jag såg dem senast i Malmö 2010, och jämfört med de andra gångerna jag bevistat en KISS-konsert var det giget fantastiskt vitalt och piggt. Thommy Thayer och Eric Singer må vara inhoppare och avlönade anställda, men deras kompetens och spelskicklighet överstiger herrar Frehley och Criss med hästlängder - åtminstone om man jämför med hur dessa båda lät på slutet.

Som sagt, Sweden Rock festival ser ut att bli riktigt, riktigt bra nästa år. Återstår att se om man fortsätter i den här goda stilen med resten av bokningarna.

Lika skojigt som oväntat

Jag har hört rykten länge nu. I många år har det pratats om att en tysk arrangör i kolossalformat planerar att arrangera en musikfestival i samma kolossalformat i min gamla kära hemstad Norrköping. Nu är det bekräftat. 27-29/6 slås portarna upp till Bråvalla Festival på numera nedlagda flygflottiljen F13:s gamla område.

FKP Scorpio, som arrangören heter, är som sagt en tysk promotor som arrangerar konserter och festivaler över hela Europa. Det här ger logistik- och samordningsfördelar förstås, och man kan boka stora srtister på flera ställen samtidigt. Att man valt Norrköping beror, förutom på det exceptionellt perfekta festivalområdet, på att man har halva Sveriges befolkning inom bekvämt avstånd. Att Norrköpings kommun sponsrar med en slant hjälper säkert också till en del.

Första året ska man ta in ungefär 40.000 personer, är det tänkt. Detta ska öka till 80.000 året därpå, och målet är 100.000 besökare inom några år. Man satsar brett också. Klara så här långt är manglarna Rammstein och publikfriarna Green Day tillsammans med - för mig - obskyra kepssnubben Avicii. Dessbättre har man det tunga artilleriet på torsdag, light-punkarna på fredagen och pubertal-DJ:n på lördagen. På så vis kan man få rätt publik till rätt dag, särskilt som man säljer endagsbiljetter.

Det här är förstås hur kul som helst. Svinskoj att Norrköping får äran att arrangera vad som kan bli Sveriges största festival. Peace and Love uppe i Borlänge är väl desto mer deppiga, då dessa båda arrangemang krockar med varandra. De har ju en del problem redan innan, har man förstått.
Nåväl, hoppas man bokar fler vassa akter till Bråvalla Festival. Jag ser ju gärna fler metalband och hårda rockare, men den som lever får se.

Iron Maiden åter här

Evighetsmaskinen Iron Maiden är nu ånyo på gång med en världsturné. För att vara exakt så håller man ju egentligen på i skrivande stund, då bandet varit i USA och turnérat. I sommar kommer man till Sverige, närmare bestämt 13/7 på Friends Arena i Solna.

Givetvis måste man försöka ta sig dit, och första steget i en sådan procedur är att införskaffa biljetter. Själv befann jag mig i London på dagen för biljettsläppet, men som tur är så har jag pålitliga vänner - tack, Janne - som fixade inköpen, så nu återstår bara att hoppas på att allt klaffar och man kommer iväg.

Än en gång så kommer järnjungfrun att turnéra i nostalgins tecken, har jag förstått. För några år sedan gjorde ju bandet en revival på Powerslave-turnén, och nu har turen kommit till Seventh Son Of A Seventh Son-ditot. Klart att nostalgifaktorn blir blir hög som en rastafari på reggaefestival när man går under flaggen "Maiden England".

För min del är glädjen total när Iron Maiden vältrar sig i nostalgi. Jag tillhör dem som håller deras senaste plattor från "Brave New World" fram till "The Final Frontier" oerhört högt. Det är total världsklass rakt igenom, men nostalgi och tillbakablickar är ändå något speciellt. Det känns som att det kan bli en riktigt högoktanig afton i sällskap av gamla favoriter framförda med högsta möjliga kvalitet.